Tidmätning från början

Under mänsklighetens första staplande steg för runt 100.000 år sedan var inte behovet att mäta tid nödvändigt. Människor som inte är bofasta utan vandrar i sin jakt på föda styrs av den tid som växlingarna mellan dag och natt ger upphov till.
Ut ett tidsperspektiv var tillvaron enkel. Förflyttning och sökande efter mat på dagen. Söka vila under natten på en skyddad plats.
Behovet fanns med andra ord inte att använda någon form av tidmätare.
 

Behov av tidmätare

När människan för runt 10.000 år sedan började bli bofasta istället för att leva ett nomadiserande liv, började sakteliga behovet att på något sätt mäta tiden uppstå.
I samband med att vi övergick från ett jaktsamhälle till en agrikultur behövdes någon form av tidmätare för att kunna följa årstidens växlingar. Detta för att veta när det var dags för att skörda och så.
Den enklaste formen av tidmätning då var att studera solen och stjärnornas gång på himlavalvet för att bestämma vilken tidsperiod man befann sig i.
 
I en del regioner var det av synnerligen stor vikt att ha fullständig kontroll på tiden. För de som levde i närheten av Nilen måste de årliga översvämningarna från floden kunna tidsbestämmas.
De översvämningarna var en förutsättning för att kunna bruka marken vid floden.
 

Tidmätning med tidmätare

Nästa steg i utvecklingen att mäta tid blev att istället för att bara observera himlen med ögat att bygga verktyg som kunde fungera som tidmätare..
Ett sådant, om än omtvistat, är Stonehenge. Om det enbart har använts för tidmätning är ifrågasatt, utan det kan också vara en form av kultplats för olika riter. Men årstidsväxlingar går att studera med formationen.
Om det var ett eller flera syften med det är kanske inte så intressant då det trots allt gick att fastställa tider med det.
Liknanden stensamlingar finns på flera platser runt om i världen. Ale stenar är ett exempel på det. Även det omstritt om den egentligen funktionen. Ungefär under samma period uppstod mer förfinade metoder att hålla kontroll på tiden mer exakt.
Från att tidigare bara kunnat kontrollera årstid, månad eller dag började andra tidmätare växa fram.
Soluret är den enklaste metoden att hålla kontroll över de ljusa timmarna på dygnet. Dock är funktionen något begränsad då den kräver solljus.
Andra tidmätare som vattenur eller timglas har den fördelen att de är oberoende av sol, men de kräver å andra sidan någon form av passning för att fungera.
 
Runt 1500-talet började de tidmätare som vi nu använder oss av komma fram. I första hand gällde det kyrkklockor, eller ur, för att inte förväxla med den klockan som används för att ringa in till gudtjänster, begravningar och annat.
De första uren som kunde användas för personligt bruk var fickklockor. Armbandsur är en uppfinning som kom i mitten av 1800-talet först.
Under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet kom det som vi nu menar med klockor.
Klockorna har genom åren fått en högre precision på att mäta tid. Även om produktutvecklingen nog får anses ha avstannat en del. De gamla klassiska uren som Omega håller fortfarande måttet. Även om fler och fler modeföretag satsar på egna modeller.
Några större innovationer på klockfronten är för framtiden knappast att vänta.
Men det som finns i klockväg räcker gått och väl till för att mäta tiden.